Jag vet att jag inte är perfetkt men jag är i alla fall mig själv. När vänner inte kan ta det är dom riktiga vänner då? Jag har gråtit så jag inte längre kan se men jag försöker att hålla huvudet högt och tänka positivt hela tiden men när allt går över styr blickar jag ner igen. Livet jag levde förut var hemskt och nu när jag mår bra försvinner vännen jag verkligen var fäst vid. Vännen jag pratar om kommer jag inte säga något namn den vet vem den är och det är huvudsaken. Jag stöttade dig när du var ledsen, jag frågade om de hade hänt något när set såg ut som du höll på att rasa i bitar, du fick sova hos mig när det var jobbigt hemma. Men jag fick ingenting tillbaka eller jo ett ganska hårt slag mot magen som jag kommer gå runt med. Du var min bästavän ska du veta, aldrig haft en sån bra vän som dig tills du började stampa på mig, tills jag inte orkade stå upp längre. Men jag sa inget jag visste inte om de var rätt eller fel. Du sa att jag aldrig skulle lyckas med skolan, men de gör jag. Du sa att jag ser hemsk ut när jag har fixat mig och jag tycker att jag ser hur bra ut som hellst. Vad vill du säga med det? Det är bara du som kan svara på den frågan. Men om du var så olycklig när du var i min omgivling varför sa du inte det direkt till mig, I stället för att snacka med andra och sedan skicka ett sms om det. Ska jag vara ärlig. Vem är det som är omogen av oss. Det är som en spark man får om och om igen. Visst det finns bra sidor du har gjort. Du har hjälpt mig när det har varit svårt för mig. Du har sutit bredvid mig när jag har gråtit och sedan tröstat mig. Den sidan vill jag ha tillbaka. Men om du inte vill vara vän med mig så fine. Det är ditt val inte mitt. men kom inte till mig sedan och säg förlåt, För jag vet inte om jag skulle tro på det. Så du vet kommer minnerna alltid finnas kvar, och du kommer finnas kvar. hoppas ditt liv kommer bli minnst lika bra som mitt. Du ska veta att jag älskar dig.